Visar inlägg med etikett hårdrocken rockar hårt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hårdrocken rockar hårt. Visa alla inlägg

lördag 10 juni 2023

Några rader om Judas Priest

In Swedish... about the unmistakably British metal band Judas Priest. Here is a post about them in English. -- Härmed några rader om mitt favorit-HM-band.




Svt... tidigt 80-tal... Trazan och Banarnes julmorgonsprogram...

I inslaget "Rocktime" visades musikvideos. Och en dag lät Lasse Åbergs påanons så här: "Rocktime! Trazan och Banarne presenterar... Judas Priest...!"

Minsann, hårdrock i TV. Det var man inte bortskämd med.

Det var videon till Living After Midnight man visade.

Det var magiska tre minuter, kan man säga.

Man var så svältfödd på rock i TV att tre minuter i ett julmorgonprogram etsade sig fast för livet.

Detta inslag hade m.a.o stor marginalnytta.

+++

SVT på den tiden sände även ett stort hårdrocksevent från Dortmund, december 1983: Rock-Pop-Heavy Metal Festival. Med liveframträdanden i form av Maiden, Priest, Ozzy mm. Priest spelade i cirka 25 minuter och rev av Riding on the Wind, Breaking the Law, Freewheel Burning, Victim of Changes samt Hell Bent for Leather. Inslaget finns/har funnits på youtube.

Det var iaf en episk koncert med ett episkt Priest-inslag. Man var formmässigt på topp här anser jag. Halford har nog inte sedan dess kunnat nå så högt i kulmen av "Victim of Chaaaaaiiiingiiiiizzzz"...

Åldern tar ut sin rätt, så e de ju, jag håller inte åldern emot honom. Jag vill bara ha sagt att i mina ögon var early-to-mid eighties den konstnärliga och performativa kulmen för Priest.

+++

Konstnärligt: man hade fortfarande något att bevisa, man upprepade sig inte så mycket i låtskapandet.

Performativt (1): Halford kunde ännu nå falsetthöga toner.

Performativt (2): i tidigt 80-tal livespelade Priest (jämte 80-talslåtar) ännu låtar från 70-talet. Efter ca. 1984-85 beslutade man sig dock för att bara livespela 80-talslåtar och det gjorde akten mer städad, mer party, mindre dark and occult.

Kanske började man på 90-talet eller senare att åter spela enstaka 70-talslåtar live. Men då var Halford "past his prime" som frontman och kreativt var man inte så värst cutting edge längre. Så då hade jag slutat följa bandet.

Men visst inger Priest ännu respekt.

Dvs. jag bryr mig föga om Halfords och KK:s memoarer som tämligen nyss kommit ut.

Men, anser jag bestämt, som historiskt-musikaliskt konstprojekt finns det få grupper som slår Priest.

+++

Nu till detta: texterna.

95% av originaltexterna från Priest skrevs av sångaren Rob Halford. Och Halfords texter är inte bara bihang till musiken. Hans texter är lyrik i sig själv.

Där är han snäppet högre än Steve Harris och Lemmy.

Till exempel dessa Priesttexter står sig bra som poesi i egen rätt:

. Dreamer Deceiver ("Standing by the window, breathing summer breeze..."
. The Sentinel ("Along deserted avenues steam begins to rise...")
. Saints in Hell ("The streets run with blood from the mass mutilation // As carnage took toll for the bell // Abattoir, abattoir, mon Dieu quelle horreur // For a time is was like second hell")
. Solar Angels ("Golden halos radiating higher // Diamond visions softly breathing fire...")
Odödlig poesi, även utan musiken...!

Halford är i särklass som rocklyriker.

Och han hade nog litterära ambitioner utöver sin musikaliska karriär. Han sägs bl.a ha skrivit ett utkast till en fantasyroman på 70-talet. Men manuset har han slängt. Han fokuserade på rocken. (Källa till detta kan ha varit Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, tidigt 00-tal eller så, Halford intervjuad före återföreningen, men jag vet inte riktigt var och när.)

Halford kunde skriva men han är bara känd som rockmusiker. Så här finns ett visst avstånd till rocklyriker som även gav ut sina texter som böcker: Jim Morrison och Phil Lynott. Jim Morrison gav ut diktsamlingen An American Prayer. Och Lynott samlingen Songs for While I'm Away.

Detta är respekt; detta är att som rockmusiker även täcka in läspoesins marker.

Halford är fullt i klass med Lynott, Morrison... och andra lyriska rocknamn som Dio, Geezer Butler och Bernie Taupin. Jag gillar själv att läsa texthäftena till remastersutgåvan; det är för mig en synnerligen läsvärd diktsamling...!

Härmed ett inlägg på engelska som går igenom ypperligheten i Halfords texter.

+++

Sist detta...

Jag har föga kunskap om Priestalbumen från Ripper Owens-tiden.

Jag är ointresserad av Priest när inte Halford frontar bandet.

Men en sak var bättre under Ripper Owens-tiden: scenkläderna. De var mer smakfulla då.

Med Halfords inflytande däremot så blir det bögiga scenkläder.

Det må vara att bögigheten hör till Priests väsen.

OK. Men jag behöver för den skull inte gilla denna bögiga stil, i scenkläder och vissa texter.



Relaterat
Recension: Stained Class
Judas Priest: ett porträtt
Recension: Sin After Sin
På engelska: Halford som poet

fredag 4 september 2020

Rob Halford: A Great Poet


This is a post about a poet. 




Rob Halford is the singer and frontman of British band Judas Priest. 

 

Also, he has penned most of the band's lyrics. 

 

And some of these lyrics are more than mere "singable rock lyrics". They are poems in their own right. 

 

In this post I will try to prove this. This is a survey of the best Halford lyrical passages, from 1976 through 1988.   

 

We will primarily focus on the lyrical, ringing, sounding aspects of the words of Halford. However, we will also mention some wise Halford lyrics, poems teaching the listener Actionism.

 

- - - 

 

In the late 70s Priest rose to fame as a band, with words and music creating a new brand of fantasy rock. Focusing on the lyrics we can begin by looking at Stained Class (1978). On this album Halford’s lyrical ability is working overtime, especially in these lines of the title track:   

 

Wild-eyed and tight fisted, I'm fused to the bone 

I stand contemplating, reacting alone 

Impaled with betrayal 

The tourniquet turns 

Society's creation 

Pole-axed out and burnt 

 

From the same song we get this bridge with the words kind of crammed in, however, in a lyrical, ringing fashion: 

 

Lethal, deadly, hung, drawn and quartered 

He slaughtered and faltered and altered the world 

But by doing so smashed all his hopes and utopian dreams 

Whipping, stripping, peeling the flesh off, relentless and senseless 

His lust snapped like vipers whose fangs sank in deep 

To infest and decay from the core   

 

From the same album we have Exciter, depicting the progress of a Flaming Sword-type of guy. In my eyes poetical, in themselves ”musical” lines, are the following: 

 

Everything he touches 

Fries into a crisp, 

Let him get close to you 

So you're in his trip, 

First you'll smoke and smoulder 

Blister up and singe 

When ignition hits you the very soul of your being will cringe… 

 

In the chorus we then have the deathless words, ”Who is this man? … You'll never see him // But you will taste the fire upon your tongue”   

 

And more fiery poetry follows, like ”Predominant complacency // Leads to beguiling lies”… and the ending lines: 

 

When he leaps amidst us 

With combustive dance 

All shall bear the branding 

Of his thermal lance, 

Cauterizing masses 

Melting into one 

Only when there's order 

Will his job be done. 

 

- - -   

 

Next from Stained Class we have White Heat, Red Hot, a lot of quotable stuff in that one but we’ll limit ourselves to the first verse: 

 

The father's son, thy kingdom come, electric ecstasy

Deliver us from all the fuss and give us sanctuary 

Lead us all into arena, magnificent in death 

Well let us serenade the sinner, we'll follow in his step   

 

These are strong words, kind of Actionist in nature, along with the mere ring of the words.  

 

A final lyrical highlight from Stained Class is this passage from Invader: ”I came across a smoking field, pulsating afterglow // I saw a seering flash of light erupt and skyward go // I staggered back in dazed surprise / What was it I had seen? // And as I stood there mesmerized I heard my spirit scream”   

 

- - -   

 

In the same year as Stained Class (1978) we got the album Killing Machine. From the opening track (Delivering the Goods) we get these lines, the group describing its way of being: "Charging, vein faced, as active as one-hundred solid proof // Megaton, Leviathan, we're ready to hit the roof"   

 

Action as being, be strong, shine – that’s the Actionism of Judas Priest, visible here and in Take on the World from the same album: ”Sing your song, we'll listen to you. // Sing your song, the spotlights on you.”   

 

More Actionist poetry is given in the title song, Killing Machine: 

 

I never give true answers, I never tell no lies 

I never walk a straight line, so never get surprised

I don't ask no favors, so don't get abused 

I learned to win when I was young 

So I'm never ever gonna lose 

 

- - -   

 

So, where shall we go now? 

 

Backwards or forewards? 

 

We kind of began in the middle of the group’s career. And, now I feel like going backwards... which will lead us to 1977 and the album Sin After Sin.  

 

In the opening track we hear of “The Sinner” that “… roams the starways // Searching for the carcasses of war // But if it's hungry then its very presence // Disrupts the calm into the storm”… 


These are authoritative lines from a divinely inspired writer.

 

In Raw Deal we get this deathless impression of a drug-induced pandemonium: ”I'd had too much, floating around // Statues alive, seconds are hours”… We also get this immortal line, just right in the fragmentic collage of images: ”I guess I dream in pictures, not colors”…    

 

This is poetry and nothing else.   

 

- - -   

 

Halford was good at nonsense lyrics – meaningless and yet musical, like the opening line of Dissident Aggressor: ”Grand canyons of space and time universal”… 


We also mean that the mere title of this song (Dissident Aggressor) is poetical.   

 

Equally poetical is the very title of the previous album, Sad Wings of Destiny (1976), where Halford treats us to more lines in the area of surreal fantasy poetry. First, ”Skyrider, supersonic flyer // Nightdriver, demon of desire” (Island of Domination); and also, ”Solar winds are blowing // Neutron star controlling … Meteors fly around me // Comets die, and then they // And then they, you wanna see how they try to surround me” (Deceiver).   

 

Quotable as a more sober passage, still poetical, is this from Dreamer Deceiver:    

 

… in the cosmos is a single sonic sound 

That is vibrating constantly 

And if we could grip and hold on to the note 

We would see our minds were free... oh they're free   

 

For its part, this mirrors the Hindu idea of shabda, the primordial sound from which everything has been manifested.   

 

- - -   

 

Now let’s go forward in the catalogue. We’ve already covered 1978 so this will take us to British Steel of 1980.  

 

This album was a big hit and it’s got lyrics to match it. 

 

We get it all here; the nonsense (”From a fireball we came, ’cross sea and mountain // we were drinking beauty with our eyes,” The Rage); and the chauvinism (”Chopping away at the source soon the course will be done // Leaving a trail of destruction that's second to none,” Rapid Fire); and the supermanism (”Been inclined to wander // Off the beaten track // That's where there's thunder // And the wind shouts back,” Grinder); and the science fantasy (”fearing for our lives, reaped by robot scythes … meeting with our death, engulfed in molten breath”).   

 

The last quote was from Metal Gods -- and more on the divine side we got on the following album (Point of Entry, 1981). In Solar Angels Halford maybe had his lyrically finest moment, a hymn praising gods of light. Reportedly Halford is the son of a minister and you could say that it shows in lines like these:   

 

Golden halos radiating higher 

Diamond visions softly breathing fire 

Sky processions we are watching you arrive 

 

Silver crystals arching beams below 

What light spirals lifting up to go 

Glass formations solar angels spread their wings   

 

From the next album (Screaming for Vengeance, 1982) we’ll limit ourselves to quoting the final line of Electric Eye. Depicting the harsh reality of electronic surveillance the robotic eye itself takes the floor: ”Electric eye, in the sky, feel my stare, always there,” and then the authoritative ending: ”I'm elected, electric spy // I'm protected, electric eye // I'm elected, electric spy // I'm elected -- protective, detective, Electric Eye!”   

 

This is having a way with words. This is poetry – for, in themselves, even beyond the accompanying music, these lines sing.   

 

- - -  

 

Look before you leap has never been the way we keep 

Our road is free 

Charging to the top and never give in 

Never stops the way to be 

Hold on to the lead with all your will and concede 

You'll find there's life with victory on high…   

 

These powerful lines we find in the song Freewheel Burning on Defenders of the Faith (1984). Indeed, as the lyric intimates, victory is a must; an Actionist must always envision victory and not be dragged down by myopic everyday thought, by ”down-to-earth wisdom” saying that you can’t always win. Instead, you must always envison victory, laud victory, praise victory – like Halford is doing here and on a 1988 song, Hard as Iron: “And I’ll destroy, last thing you’ll hear me cry, is victory, is victory…!”    

 

In the just cited cases the poetry and the wisdom merges. The same is the case with Reckless from Turbo (1986), an Actionist paean if there ever was one: 

 

Around me I feel the shock waves, 

Building for the energy 

A force field no one can break through 

Solid as rock no wonder 

I am indestructible 

First placed in everything I do…

 

“First placed in every thing I do”: there we have it again, the unmitigated worship of victory!   

 

- - - 

 

Above we have given you some immortal Halford musical poetry. But he also writes prose poetry. Like this little blurb from Defenders of the Faith:  

 

"Rising from darkness where hell hath no mercy and the screams of vengeance echo on forever, only those who keep the faith shall escape the wrath of the Metallian..."  

 

This was signed, "Master of all Metal"... and I seem to trace the hand of Halford behind this.   

 

On the previous album, the one with the fearsome metal eagle on a yellow background, we had a similar sketch:  

 

"From a distant land came a winged warrior. Nothing remained hallowed, nothing remained sacred as it uttered its battle cry: Screaming for Vengenance." 

 

And the last three words was also the title of the album in question. All told, these little prose poems paint an unequalled aura of majesty and fantasy. Like the best of Rob Halford's rock lyrics. 

 

- - - 


With this we must lay down our pen. The brilliance of the Halford lyrics are stunning. Along with a strong, Actionist message we also, especially on the early albums, get a metal-sounding fantasy poetry with spiritual overtones, a crossing between Mayakovsky, William Blake and Samuel T. Coleridge.  




Related

Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)

The Flaming Sword

In Swedish: Översikt över Judas Priests historia


måndag 17 maj 2010

Iron Maiden


1. Inledning

Det är den 17 maj och vi nås av budet om Ronny Dios död. Han var och är en stor ikon för mig. Men idag kommer jag inte på så mycket att säga. Annat än rest in peace... och lyssna på Rainbows "Rising", "Long Live Rock 'N Roll" samt första Rainbow-LP:n, samt Sabbaths "Heaven And Hell" och "Mob Rules" samt Dios (gruppens) första LP. Där har ni Dios bidrag till hårdrocken, omisskännlig "big rock" som inte försummar poetiska klanger och stillsamma intron.

Det om Dio. Här ska det dock handla om ett annat hårdrocksmärke, nämligen Iron Maiden som jag plötsligt får lust att tala om, dessa grymma metallister med unikt sound, lite för unikt kanske. Oh well, låt oss inte dissa dem nu. Förresten existerar de väl än, även om jag slutade lyssna på dem i höjd med "No Prayer For The Dying" i början av 90-talet.

Men tillbaks nu till början, den unika upprinnelsen för dessa metallguttar.

Iron Maiden alltså.

Följ med på denna järnhårda exposé...

Viss hjälp för denna text har jag haft av biografierna "Infinite Dreams" av Bowler/Dray och Mick Walls "Run To The Hills", samt en blänkare i Close Up Magazine 63.



2. Grundandet

Iron Maiden grundades 1975 av Steve Harris. Det var i London, England, Storbritannien.

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris. Hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Harris grundade sitt band och Maiden var igång, sanna storheter i metallens mytologi. Punken regerade som sagt och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var förvisso viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och med punkens energi.

Det tycker jag var intressant.

Således blev Maiden ett hårdrocksband med punkattityd. Till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag...



3. "Iron Maiden" 1980

Maiden gav 1979 ut "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion". Den spelades inte i radio. Men den spelades av DJ:n Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

1979 var Iron Maidens aktier i stigande: deras demo snurrade för fullt på The Soundhouse, Geoff Barton skrev om dem i Sounds och affärsmannen Rod Smallwood erbjöd sig att bli deras manager. Den 28 november fick man så sitt kontrakt med EMI, och i februari 1980 kom debutsingeln "Running Free": en DiAnno/Harris-låt med tunga trummor, tajt solo och text om att vara ung och jagad av snuten: "now the cops are after me /but they ain't got a thing on me"... Den sålde bra så man fick spela på Top of the Pops, och med Harris gedigna attityd till musiken skulle man så klart spela live i studion. Detta hade inte hänt på programmet sedan The Who gjorde't 1973.

Första LP:n kom att heta just "Iron Maiden" och gavs ut i april 1980. "Prowler" inleder härligheten med snabba riff, ett tempobyte och rå sång av DiAnno, alltsammans kännetecknande för Maiden. Lustigt dock att andra låten - "Remember Tomorrow" är en stilla ballad, maidenifierad med gitarrsmatter och taktbyten, men den visar att man även fixade lugna partier. Poesi finns här också:

Unchain the covers before my eyes,
yesterdays sorrows, tomorrow's white lies...


Kanske mest ord staplade på varandra, men medge att här finns klang. Rocklyrik måste kunna stå för sig själv, det får inte bara vara ett bihang till texten. Vad som gör en rocklåt stor är balansen mellan text och musik. Att giganter som Lynott och Jim Morrison även var poeter med utgivna diktsamlingar är ingen slump.

Därnäst på första Maiden LP:n kommer "Running Free" samt "Phantom of the Opera", den sista en massiv sak med täta riff och splittrade nivåer, men med sammanhållen gestalt. Liknar inget annat, kan bara vara en Maidenlåt. Det gäller även B1:s instrumentala "Transsylvania", kan ej spelas av en ordinär gitarrist vill jag mena... "Strange World" är åter en stilla ballad; notera att "punkaren" DiAnno klarar den med bravur, hela Maidenprojektet var verkligen rockens högre skola. Det räcker inte att som i punken bräka fram sången, nej man måste kunna hålla en ton.

"Im happy here in my strange world" sjunger man, och det kan gälla för envar människa i denna föregivet hårda värld. Vi har atombomber, miljöförstöring och alla slags hot, men vad ska vi göra, sätta oss och grina? Man måste liva, "il faut essayer de vivre" som fransmannen sa. Happy here in my strange world...




4. En bombmatta av ljud

Vidare på första LP:n...

Här följer låten "Charlotte the Harlot". Sån här machomusik blev ute sen sägs det, det var Spinal Taps "Big Bottoms" som satte spiken i kistan:

Big bottoms, big bottoms,
talkin' 'bout mudflaps, my girl's got 'em...


Detta opus kom 1984. Men dessförinnan skrev Maiden till och med en uppföljare till horan Charlottes äventyr, och i stort är väl rock utan låtar om horor och sprit svårt att tänka sig...

Sist på Maidens första LP kommer titellåten, en gammal trotjänare med unikt riff i början. Återigen en typisk Maidensak: tempobyten och 100 knyck, agressiv sång och en ljudmatta av bas och gitarr. "Bomber" Harris kunde lungt sätta ena foten på medhörningshögtalaren och skåda ut över publikhavet medan han ploppade på sin bas... Egentligen är detta Maidensound lite för mycket för mig, får jag välja mellan detta och Judas Priest väljer jag nog det senare. Men visst är det en imponerande ljudskulptur Harris och grabbarna skapat, visst är "Iron Maiden" från 1980 en imponerande debut. Allt låter tajt från första stund, här finns inga lösa muttrar.



5. Medlemmar

DiAnno var en bra sångare i tidiga Iron Maiden, utan tvekan. Men han tappade geisten fort och började till och med bära plommonstop på scen, som en gest åt ska-banden... Gentilt men missriktat.

Så man annonserade om ny sångare och fick Bruce Dickinson. Han var inte så originell, han var stöpt i hårdrocksmallen, men nog gick man mot nya höjder med denne bakom sångmicken. Han bidrog också mer till låtskrivandet än föregångaren. Själv var Dickinson en Deep Purple-fan sedan gammalt, han hade Ian Paice som sin första idol: han ville bli trummis. Sedan blev han frontman i Samson och därefter Maiden.

Övrig line-up i Iron Maiden var gitarristen Dennis Stratton, som var med på första LP:n "Iron Maiden". Skicklig men i övrigt utan särprägel, hans sound var lite för likt Murrays för att stå ut: total attack. När Adrian Smith kom med '81 blev det en bättre gitarrduo, Smith var mer melodisk och dann. McBain ersatte Clive Burr 1982, möjligen i riktningen ökad ekvilibrism. Dessa dagar har man tre gitarrister: gamle Gillan-gitarristen Jannick Gers som ersatte Smith 1990 fick kvarstå när Smith återvände 1997, och klippan Dave Murray fanns där ju alltid så att, så att...




6. "Killers" 1981

Men vi går händelserna i förväg. Tillbaks till tidiga, pre-Dickinson-Maiden.

Det gäller nu plattan "Killers" från 1981.

"Prodigal Son" är här en annorlunda Maidenlåt: akustisk gitarr, flygande verser och soft approach, och så en stilla elgitarr i solot. Kanske en ny musikalisk väg för gruppen? Men eftersom plattan den kom på - "Killers", 1981 - inte sålde så bra övergav Harris detta experiment. Nästa platta skulle vara enklare rock.

Men för att återgå till "Killers" så är detta en fullgod platta, den har bara hamnat i skuggan av sin föregångare (som hette "Iron Maiden" och kom 1980, behandlad här). Preludiet "The Ides of March" visar för sin del på influenser à la Yes. Låtarna som följer ("Wrathchild", "Another Life", "Genghis Khan") är glödande spår, lyriska utflykter med prägel av nya gitarristen Adrian Smith: ångestmättad speedrock och välturnerade chockrockare. B-sidan med titellåt och annat kör lika hårt, men möjligen märks en viss vilsenhet. Men förmodligen är dessa "Purgatory" och "Drifter" med mera inga purfärska saker, de arbetades fram under turnerandet på 70-talet.



7. "The Number of the Beast" 1982

Sångaren DiAnno lämnade sedan gruppen och ersattes av Dickinson, och 1982 gav man ut den mer traditionella "The Number of the Beast". En typisk "tredjeplatta": första skivan brukar vara originell, den andra "more of the same", den tredje lite tam medan den fjärde är "back to basics". Ungefär så är det med Maiden också, och "The Number of the Beast" utgör enligt mig en liten svacka.

"Children of the Damned" från denna 1982-skiva kan hur som helst ge ekon av Sabbaths "Children of the Sea": den förra är epokgörande, denna är förhållandevis omärklig. "The Prisoner" är en iscensättning av Pat Coogans TV-serie om den surreala Ön, "The Island" med sina konspirationer och intriger i psykotropisk 60-talsanda. "22. Acacia Avenue" är en fortsättningslåt; del ett kom på första skivan och här får vi veta mer om Charlottes liv på gatan. En bättre version gjordes live i Dortmundhalle 1983.

Titellåten har snott tre takter från "When the Saints"; kolla själv, man kan sjunga "Oh when the saints, go marching in" istället för "I left alone, my mind was blank"... Trallvänlig sång med spökig text: soffhörnsockultism och sagoboksskräck. Fast lite av sann ångest finns det nog i den: "Torches blazed and sacred chants were praised, was all this for real or just some kind of hell?"...

"Run to the Hills" är en bra livelåt, ingen tvekan; Maidens själva signum och ett givet extranummer. Slutvinjetten "Hallowed Be Thy Name" lånar från "Stairway to Heaven" tycks det mig, i det att den går sakta först och sedan ökar i tempo. Åter är det ångest som dryper från väggarna:

I'm waiting in my cold cell
when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life
and it doesn't have much time.
'Cos at five o' clock,
they'll take me to the gallows pole,
sands of time for me
are running low...


Här kommer Murrays gitarr in och tar över drivet, kompat av ännu ett "running low" från Bruce med orimligt långt tonhållning på sista ordet. Snyggt!

Så kommer panikmättade rader:

As the priest comes to read me the last rites,
takes a look through the bars on the left side
of a world that has gone pretty wrong to me...


Temat med vägen till avrättningen kan påminna om KSMB:s "De väckte mig på morronen tjugo över tre" osv om en modern dödsfånges sista dag. Den slutar: "det sista jag såg var blixten på fotografen, å jag tänkte nu dör jag nu vaknar jag aldrig igen - igen - igen"... ja denna 80-talsångest. Kanske tidlöst?

Harris text till "Hallowed..." har förvisso sina poänger, som när fången letts ut på gården och allt snart är över. En sista reflektion delas med:

When you know that your time is close at hand,
maybe then you'll begin to understand,
life down there is just a strange illusion...


Så kommer ännu ett tempobyte, följt av snabbare riff på slutet med Bruce sjungandes på toppen av sin förmåga, på toppen av sina oktaver: "Yeah-i-yeah-i-yeah, hallowed be thy name"... Inte sitter jag likgiltig för en sån uppvisning, inte ens i dessa sena tider - sena i bemärkelsen att det var länge sen jag hörde låten första gången.





8. "Powerslave" 1984

"Piece of Mind" recenserades här. "Powerslave" från 1984 hade för sin del ett snyggt omslag för en gångs skull: tema forntida Egypten. "Aces High" är för sin del en låt om stridsflygare, bombplan och VKII, och nog har den sin charm. Det är adrenalinrush liknande den som stridspiloter måste ha för att göra sitt jobb, allt annat lika. "Fly to live, live to fly, do or die, aces high"...

"Losfer Words" är för sin del en transartad instrumentalare, inte precis sånt som amatörgitarristen tar ut hemma i sovrummet. "The Duellists" känns också lätt berusande; ekvilibrismen från första plattan är ett gångbart recept, här förfinat ytterligare med produktion av Martin Birch, gamle Purple-producenten som lämnade allt när han äntligen fick sätta händerna i Maiden. Från "Killers" och framåt proddade han bara Harris och grabbarna.

Sidan B på "Powerslave" har den egyptologiska titellåten, underbar pentatonik i solot. "The Rime Of The Ancient Mariner" avslutar plattan (dikten i sig behandlad här), en som sig bör lång seglats i Coleridges vatten. För lång? Låten stannar upp med ett recitativ, av samme man som läste ur Uppenbarelseboken på "The Number of the Beast":

Four times fifty living men,
to quick for groan or sigh,
with heavy thump, a lifeless lump,
they dropped down one by one.


Det är seglatsens mörkaste passage, med döda kamrater som stirrar på sjömannen där på skeppet. Så ljusnar det liksom i Maidens låt: basplink i dur och triumfatoriska rader följt av ett solo, lite ihoplimmat känns det, men Kerrangs Mick Wall var lyrisk över detta stycke. Alla hårdrocksband med självaktning måste göra ett epos nån gång, en lång låt baserad på Moby Dick eller Loch Ness-odjuret eller Bhagavad-gîtâ, och detta var Maidens bidrag. Sen gick det inte att köra den här stilen mer; "Mother Russia" på "No Prayer For the Dying" var sista rycket, "bara" sju minuter lång, medan "The Rime" är uppåt 12 minuter tror jag.



9. Sena Maiden

90-talets Iron Maiden intresserar mig inte. Kanske "No Prayer For the Dying" kom '90 eller '91, jag vet inte, det var sista skivan jag köpte. "Tailgunner" låter som en sämre omtagning av "Aces High" från '85, och övriga låtar saknar viss charm. Lackluster är ordet. Sen blev ju "Bring Your Daughter to the Slaughter" deras första etta på topplistan, välförtjänt, även om det låg strategisk planering bakom det hela: placeringen nåddes i januari, en månad då få skivor säljs, och genom att ge ut låten i många format (12", bildskiva etc) och uppmana fansen att köpa den så lyckades man. I krig och kärlek är allt tillåtet...

När sen Bruce lämnade bandet och man fick Blaze Bailey på sång, ja då var det färdigt. Det återförenade Maiden med Dickinson har inte heller så mycket att ge. Anser jag.

"Piece of Mind" från 1983 var på sätt och vis höjdpunkten. Den recenseras här.





Relaterat
Piece of Mind
Judas Priest

tisdag 8 juli 2008

Accept: Breaker


1990 kungjorde rockbandet Accept att man sökte en ny sångare. Men man hade ett speciellt krav: han måste vara minst 1,70 lång...

Det hade sina skäl: man skulle ju ersätta Udo Dirkschneider, det lilla krutpaketet vid sångmicen. Han kan knappt ha varit mer än 1,50.

Kort eller lång åsido; man firade förvisso triumfer med denne Dirkschneider på sång, det var triumf så länge det varade. 80-talets Accept med titlar som "Restless And Wild", "Balls To The Wall" och "Metal Heart" är en imponerande katalog. Melodisk hårdrock i Judas Priest-facket.

Här tänkte jag kolla in den skiva som inledde allt, nämligen "Breaker" från 1981. Man hade gett ut skivor innan denna, men detta var bokstavligt talat genombrottet. Man brejkade med Breaker.

Man inleder starkt med "Starlight", lagom tryckpunkt att lossa linorna till. En romantisk elegi med vassa gitarrer: "Starliiiight... shining bright". Sedan skruvas takten upp till titellåten, speedmetal ser sin gryning. Bra samspel; Dirkschneiders i och för sig skärande röst funkar bra i helheten, man kan inte tänka sig någon annan frontare. Att musiken signerad Hoffman-Baltes-Kaufmann är sömlös behöver väl inte tilläggas: variationsrik, inga fula tvärstopp i tempobytena utan lediga promenader över bryggorna.

"Run If You Can" är en gripande medeltempo-grej. Vers, refräng, vers, solo, vers - kan en rocklåt se ut på annat sätt? Inte normallåten typ 1A i alla fall, och detta är ett bra exempel på en sådan. En autentisk låt, en låt om allvar; den skänker lyssnaren "die Gefüle im Ernstfall zu stehen", för att citera på det språk dessa herrar så lätt försmådde, trots att det var deras modersmål...

Man förnekade tyskan men kunde inte förneka sitt tyska ursprung, sina tysk-kulturella rötter, där romantiken alltid är levande. Kan man tänka sig engelska och amerikanska grupper sjunga ut i såna elegier som "Can't Stand The Night" och "Breaking Up Again"? Visst kan man det, men denna bluesiga klagan är minst lika tysk som angloamerikansk. Det är Rilke och Goethe som talar genom Accepts ballader, det är en undervegetation man inte kan förneka. "Ich wiederhole die ärgerliche Krümmungen, die mir von Suleica trennen"...

"Son Of A Bitch" på slutet av sida A påminner om slutet på sida B, "Down And Out": hatlåtar. Inte går jag omkring och hatar dessa dagar, men känslan är sann här får man säga. Ungefär som Motörheads "Sweet Revenge": "I can almost taste it, it's the need to see you die"... Den är ännu tyngre, Accept besjunger ju bara något man föraktar.

"Burning på sidan B1 är boogietryck så det räcker, "Feelings" är en gånglåt med upplyftande text, och "Midnight Highway är en bilåkarlåt i klass med "Heading Out To the Highway" och "Roll On Down The Highway": romantiskt svärmeri bakom ratten på en autobahnkryssare. Och "Breaking Up Again" är som sagt romantisk längtan, men man finner även en skön inramning à la diskbänksrealism här:

Waking up on Monday morning,
Sunday been and gone,
reaching out for you
but I was alone.
Now I sit at the breakfast table,
table set for two,
been the same thing every morning,
silly things I do.


Notera att det inte är Udo som sjunger, kanske är det Wolf Hoffman. Ett finare timbre som det inte går att kväka sig igenom.

När det gäller den nya, vassare hårdrock som kom början av 80-talet, så var Accept det första jag stötte på. Det här var något nytt, något unikt! Nu idag, tusen år efteråt, kanske allting låter som mässingsmusik och gammeltjo, men det struntar jag i. En plats i mitt trånande metallhjärta har de alltid.

torsdag 12 juni 2008

Dio: Holy Diver


If there isn't light when no one sees,
then how can I know what you might believe?
A story told that can't be real,
somehow must reflect the truth we feel...


De två sista raderna tycks mig säga: diktaren är en lögnare som säger sanningen, symbolisk sanning är viktigare än bokstavlig. Texten skrevs annars av Ronnie James Dio, en fulländad rocklyriker. Och sångare. Och kompositör.

1983 skulle han ge ut sin soloplatta, hett efterlängtad. I själva verket blev detta hans sorti som nyskapande konstnär, men det var fullt förståeligt. Han hade ju gjort mästerverk i rad sedan 1975: plattorna med Rainbow och sedan "Heaven And Hell" och "Mob Rules" med Black Sabbath. Därför behöver man inte hålla emot honom att Dio-plattor som "Sacred Heart", "Dream Evil" och "Lock Up The Wolves" (1985-1990) inte infriade löftena från första plattan, "Holy Diver" från 1983.

Nåväl, visst finns det fina låtar på samlingsplattan "Diamonds - The Best Of Dio". Som "Hide In The Rainbow", "Evil Eyes", "Rock 'n' Roll Children" och "Hungry For Heaven"; den sistnämnda låter litegrann som Who's "Baba O'Riley". Men det är 1983-opuset som är juvelen i kronan, höjdpunkten i Dios solokarriär. Den enda dåliga låten är "Gypsy" - "och till och med den är ganska bra" som Dante Bonutto skrev i Kerrang...

En sån låt som "Caught In The Middle" kanske har lite melodifestivalvarning. Och "Invisible". Men de kan få vara andhämtningspauser från blockbusters som titellåten, "Straight Through The Heart", "Don't Talk To Strangers" och "Rainbow In The Dark".

In the misty morning, on the edge of time,
we've lost the rising sun, the final sign...
As the misty morning rolls away to die,
reaching for the stars we'll blind the sky...


Jämför man feelingen på "Holy Diver" med dem på Dios Rainbow- och Sabs-verk, så var dessa lite rundare, lite skönare om man så får säga. Detta berodde främst på gitarrsoundet; Blackmore har alltid fått ut en välljudande, lyssnarvänlig ton ur sina strator, och mer elegant än stringkvartett som uppbackning (på "Rainbow Eyes", Rainbow, och "Falling Off The Edge Of The World", Sabs) kan det inte bli.

Här på "Holy Diver" saknas dylikt, Vivian Campbells gura har ett lite råare sound. Och sången är framproducerad, självklart, det var ju Dio som betalade kalaset. Jag säger inte att denna lite strävare yta är oskön, ånej, det ger ju plattan karaktär. Kanske är det dessutom en uppdatering, ett sätt att hålla sig à jour med nya vågens metallsound. Alla hästar i stallet med andra ord, även om jag har mer fäbless för Dio så som han var i Rainbow och Sabs än i sin egen grupp.

Men strunt i det nu: hans solodebut rockade och rullade, och romantiserade och dansade. Det var tung fantasyrock, rätt medicin för en rockpublik som fått nog av självhat, realism och cynism. Det var den ultimata platsen i solen för en av hårdrockens absolut största namn, en undersätsig amerikan förutan vilken metallen inte alltid varit så skinande.

Time is a never ending journey,
love is a never ending smile,
give me a sign to build a dream on,
dream on, dream on...

lördag 31 maj 2008

Customiserad 70-talsrock


Ian Gillan föddes 1945 i England. I mitten av 1969 gick han med i Deep Purple, en grupp han firade triumfer med under fyra år. Samtidigt sjöng han titelrollen i "Jesus Christ Superstar" av Rice/Webber.

1975 startade Gillan eget i form av Ian Gillan Band. Den bästa skivan de gjorde är "Clear Air Turbulence" från 1977. Sedan övergick Gillan från denna fusionsmusik till ren rock, när han i slutet av 70-talet bildade gruppen Gillan. Från IGB togs keyboardisten Colin Towns, och nya medlemmar blev John McCoy på bas och Bernie Tormé på gitarr. Gillans eget hårdrocksrenommé plus McCoys flint och Tormés punkiga attityd gjorde't.

Från 1979 till 1982 gjorde man ett flertal skivor. Det gick rätt bra, man var kommersiellt stora inom den nya vågens hårdrock, men idag är det fler som minns Iron Maiden och Judas Priest från denna tid än Gillan. De spelade i grunden 70-talsmetall, customiserad för att låta modern. Lite snabbare, lite mer skrik, annars var det gamla tongångar. Orgeln gjorde också sitt till att ge dem en lätt antikverad prägel.

En bra låt på "Glory Road" (1980) är annars "Sleeping On The Job": svängiga rytmer. På den tiden låg man på Rough Trade har jag för mig, creddigt bolag med artister som Wreckless Eric och Nick Lowe. Från skivan "Future Shock" (1981) minns man såklart "No Laughing In Heaven", en novell om en man som kommer till himlen men blir besviken, det är ju inget partajande där: bara bibelläsning och psalmer... Rolig video med McCoy i rollen som Gud.

Till "Magic" från 1982 hade Jannick Gers ersatt Tormé. Öppningslåten "What's The Matter" är just sån där customiserad låt, lite "hej vad det spritter i gubbfläsket"-metal. 70-talsrock med högre speed: lättförglömlig. "Bluesy Blue Sea" däremot är en pampig ballad; introt är mäktigt, målar verkligen upp ett blyblått hav med vassa klippor. Gillans nonenslyrik firar triumfer.

Resten av sida A är habilt hantverk, sånt jag gärna lyssnar på en gång i kvartalet eller så. B1 är "Demon Driver", en episk black metal, soffhörnsvarianten. Tempobyten, phazing och spikpiano. "Living A Lie" är en bluesig ballad, sånt kunde de: mycket rymd och klangbotten, ingen deltablues (tack och lov) utan en elegant snajdare. Elegisk.

"You're So Right" är ett lättsockrat pålägg inför slutnumret, som är en cover på Stevie Wonders "Living For The City". En perfekt metallisering av denna r'n'b-låt. När jag hörde'n först kände jag inte till att det var en cover, jag accepterade den som en Gillanlåt helt enkelt, och det måste ju vara ett bra betyg. Originallåten sken inte igenom så att säga.

Ian Gillan la ner sitt band efter detta. Han hade erbjudits rollen som frontman i Black Sabbath. Sedan återbildade han Deep Purple, och efter många turer sjunger han ännu i detta band, den dag som idag är.

fredag 23 maj 2008

Alice Cooper: Trash



Jag köpte nyligen Alice Coopers "Trash" och Metallicas "Black Album" på en begagnataffär. En smörig 80-talare kontra en creddig 90-talare. Metallica är sånt man ska gilla - och visst gillar jag den, men sanning att säga har jag spelat Alice Cooper oftare. Jag trånar till låtar som "Hell Is Living Without You" och "Only My Heart Talkin", genuin skvalpop. Jag diggar till "House Of Fire", med det finurliga bildspråket:

Let's build a house of fire, baby,
not one of wood and stone...

Man ska bygga ett hus av eld, bygga det med sin kärlek... Verkligen klyschigt. Men bra.

Sen finns här så klart tyngre nummer också. "Poison", "Bed Of Nails", "This Maniac's In Love With You" och titellåten räddar det hela från melodifestivaltrallen. Jag menar, en Charlotte Perrelli hade kunnat sjunga de smörigare numren på plattan, men hon hade inte kunnat ro hem "Trash" och "Poison".

Det är välsmord metall i de tyngre låtarna, den är bakrytmig och - ja - creddig. Steve Tyler duettar på "Trash", call-and-response, låter väldigt ball. In alles en varierad skiva.

Syrran gillade Alice Cooper på 70-talet. Vet ej om hon ägde någon skiva med honom, det var nog bara hypen hon gillade; hon läste Tiffany och hängde på kampanjen Cooper vs Osmonds. Har dock själv minnen av att ha hört "School's Out" på radion dessa dar, och Coopers sminkande uppsyn etsade sig fast. En skräckrockare i Screaming Jay Hawkins anda.

(Not: albumet "Trash" kom 1989.)

lördag 3 maj 2008

Hårdrockens A-Z


Det skrivs en hel del om hårdrock här på bloggen. Så även idag; härmed en A-Z över intressanta företeelser inom denna genre.




AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

Biografi - en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

The Cult var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

Deathmetal, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

Elektrisk kyrkomusik var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

Flares eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

Glasögon bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

Headbanging - uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

Iron Maiden klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy - Iron Man"...

Judas Priest - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith - The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

Kerrang! - punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

Loudness var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

Metal som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

Nu-metal är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

Oljud, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

Publiksurfning - uppfanns av Ozzy Osbourne.

Queen att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

Riot som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

Stagediving - uppfanns av Ozzy Osbourne...

Thin Lizzy - deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

Van Halen var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat halvtoner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med minnesvärda låtar såsom "Forever" och "Meanstreak".

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" - men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

måndag 14 april 2008

Iron Maiden: Piece of Mind



Den fjärde skivan är alltid speciell: Black Sabbaths "Vol. 4", Zeppelins "Stairway to Heaven", Deep Purples "Machine Head" och Priests "Stained Class"... Föga förvånande då att Iron Maidens fjärde var en höjdare: "Piece of Mind".

Det är action från början till slut, trumhinnorna attackeras av 40 riff i sekunden. Och trumskinnen attackeras med bravur av Nicko McBain som riffar på trummorna, spelar ett konstant solo. Lägg till detta massiv sång, drivande bas och gitarrharmonier och du kapitulerar. Ja, musikstilen är lite speciell, lite originell till och med för hårdrock - men denna stil är Maidens egen. Love it or leave it.

Man måste gå igenom låt för låt. "Where Eagles Dare" handlar om Macleans Örnästet, där solot är speciellt snyggt - ja, det svävar. Trots den smattrande attacken. "Revelations" är för sin del skriven av Bruce Dickinson, hans första låt med Maiden trots att han varit med sedan "Number of the Beast" - men på den fick han inte skriva något av kontraktsskäl. En lite jobbig låt som tvärstannar två gånger, det är ju dessa taktbyten, men helheten är snygg. Och sann (om än gammaldags) poesi finner man i raderna:

She came to me with a serpent's kiss
as the Eye of the Sun rose on her lips,
moonlight catches silver tears I cry.
So we lay in a black embrace
and the seed is sown in a holy place
and I watched, and I waited for the dawn...

"Flight of Icarus" av Adrian Smith och Dickinson är min favorit: en aningen softare låt, anpassad för radio sägs det, men nog är den hård så det räcker. Ja denna melodiska hårdrock, må den leva... "fly on your way like an eagle, fly as high as the sun - on your way like and eagle, fly touch the sun"... Påminner vagt om "Riding on the Wind" med Priest.

"Die With Your Boots On" målar upp domedagsvisioner, nästan trovärdiga. Maidens skräcklåtar är sagoboksskräck sägs det, men nog ryser jag en aning inför dessa rader:

In 13 the Beast is rising
the Frenchman (= Nostradamus) did surmise,
through earthquakes and starvation
the walord will arise.
Terror, death, destruction
pour from the eastern sands,
but the truth of all predictions
is always in your hand.

Sista raden är vis: fanstyg må förutspås, men sant vara skapas i vårt hjärta. Vi kanske hamnar i krig, men då är vår plikt att inte låta förståndet fara utan att lindra nöd. Tidigare talas om domedagsprofeter som förutsäger "war for millions, in the hope that one appears" - och det är såklart förkastligt, att på detta sätt njuta av svartmålningen. Man måste stå emot smittan, förhindra att bli ett med eländet som kan komma. Man måste slå vakt om de förutsägelser man kan göra själv, om visionen av en bättre värld som ska komma efter debaclet: "the truth of all predictions is always in your hand".

"The Trooper" har delvis samma tema, krigångest à la åttiotal i form av ett fältslag med hästar och musköter. Nåväl, det är tajt och melodiskt och gav Dickinson möjlighet att fjanta runt med en värja på scen...

"Still Life" är en annan höjdpunkt, baserad på en novell av Ramsey Campbell: om att glo ner i en damm där röster kallar på en. Mycket ångest är det, och Harris är ganska ångestdriven syns det... Vad bra då att det finns hårdrock att leva ut sina skräcksyner i. Campbells novell hette förresten "The Inhabitant of the Lake" och kom 1964.

"Quest for Fire" är en jigg, kanske inspirerad av Thin Lizzys försök i genren såsom "Emerald" och "Black Rose": keltrocken lever... Men för aktuell platta ett något svagare nummer. "Sun and Steel" åter rusar iväg på Miyamoto Musashis svärdsegg, med budskap från hans "Fem ringars bok"; det är en svärdskonst i harmoni med de fem elementen, våra vanliga fyra plus tomheten, shûnyatâ:

Through earth and water, fire and wind,
you came at last, nothing was the end.
Make a cut by fire and stones,
take you and your blade and break you both
in two - break you both in two...

Sunlight falling on your steel,
death in life is your ideal,
life is like a wheel...

"You killed your first man at 13" heter det i början, och det var precis vad Musashi gjorde. Samurajen skred fram som en ung gud i detta 1600-Japan, kunde ostraffat döda envar som ställde sig i vägen.

Vad gäller "To Tame a Land" så har den viss episk bredd, denna tonsättning av Herberts "Dune". Men boktiteln fick inte nämnas i låten för Herbert hatade hårdrock och Maiden i synnerhet, antagligen påverkad av hajpen kring föregående skivan "The Number of the Beast". O well, en lämplig slutvinjett för en mästerlig skiva är det allt, särskilt efter de klimaktiska raderna:

The time has come for him
to lay claim his crown,
Messiah supreme,
true leader of men...

Härliga allmaktsfantasier att njuta av i sitt pojkrum anno 1983, när plebicismen och jantelagen härskade oinskränkt: "As the mighty eagle, I need room to breathe!"

söndag 13 april 2008

Judas Priest: Sad Wings of Destiny


Härmed en titt på Priest-plattan "Sad Wings pf Destiny". Först en introduktion över gruppens allmänpoetiska gärning.




Sångare och låtskirvare i Judas Priest var Rob Halford. Han var poet. Det är inga överord. En spontanistisk poet måhända, men det är en erkänd genre; se bland annat Greitz och Gyllenstens "Camera Obscura", en modern klassiker. Och ser vi till rocken var ju Bowie en rätt god nonsenslyriker, fast det är en sak för sig: "It's on America's tortured brow / that Mickey Mouse has grown up a cow"...

Halfords poesi finner man både här och där, inte bara i låtarna, nej den pryder även omslagen. Vem minns till exempel inte prosaskissen på "Defenders of the Faith"-LP:n:
Rising from darkness where hell hath no mercy and
the screams of vengeance echo on forever, only
those who keep the faith shall escape the wrath of
the Metallian...
Undertecknat "Master of all Metal". På Plattan före, den med den glada gula örnen, fanns en liknande blurb:
From a distant land came a winged warrior. Nothing
remained hallowed, nothing remained sacred as it
uttered its battle cry: Screaming for Vengenance.
Det sista var ju också titeln på plattan.

- - -

Dessa skivor kom på 80-talet, men redan i början var Halford igång som omslagspoet. Ta bara titeln på 1976-plattan, "Sad Wings of Destiny", detta är poesi in nuce. Lägg till detta Woodroffes bild och du har en klassiker.

Anslaget är pampigt redan från början med ett pianopreludium. Sedan dånar man iväg med "Tyrant", en svidande vidräkning med totalitära regimer. Diktatorer i öst och väst drog åt sig öronen när Judas Priest morrade:
Tyrant conqueror of all,
tyrant he is destructor,
tyrant, every man shall fall...
"Genocide" är lika politisk den: en låt mot folkmord. Priest låter hela världen veta: vi stödjer inte folkmord...

Sedan kommer den stilla balladen "Epitaph": piano och skönsång. "The old man sitting there, his head bowed down"... Slutet tonas ut för att explodera i "Island of Domination", en rivig sak, lagom lång och utan tempobyten: "Now we are taken... on to the Island... of Domination...!"

Sidan två på detta första, riktiga Judas Priest-vax ("Rocka Rolla" räknas inte) inleds stilriktigt med "Victim of Changes", en episk saga om en dam som super ner sig:
Whiskey woman don't you know that you are driving me insane?
The liquor you give stems your will to live and gets right to my brain.
You try to find your way through life, try to get some new direction.
Another woman's got a man, she wont find no new connection.

Takes another drink or two, things look better when she's through...
Låten går i tungt malande tongångar, blytungt är ordet. Sin definitiva form har denna låt inte här, nej den lät bättre senare, till exempel live på "Rock Pop Heavy Metal Festilval" i Dortmund 1983. Nåväl, det är en episk låt väl värd att närgranska. Efter en tunggungande gitarrövergång kommer vers två:
Takes another look around, you're not going anywhere,
you've realised you're getting old and no one seems to care.
Try to find your way again, try to find some new...
Another woman's got her man, she wont find a new...

Takes another drink or two, things look better when she's through...
Efter en "gitarrvirvel" (ett Tiptonriff först spelat sakta, så snabbare och snabbare) kommer så en märklig Halfordgrej: låten stannar upp och vi får ett recitativ med korthuggna rader:
You've been - foolin' - with some - hot guy.
I want - to know - why is - it why.
Get up - get out - you know - you really blew it.
I've had enough - I've had enough - good God, pluck me...
Så kommer ett sedvanligare gitarrsolo, och efter ett snyggt tempobyte fortsätter låten i lugnare takt, med de odödliga raderna:
Once she was wonderful, once she was fine,
once she was beautiful, once she was mine.
Now change has come over her body,
she doesn't see me anymore...

Changes... changes... changes...
Victim of Changes!!!
Det sista skriks ut i ett klimax, och så ros låten hem av Tipton-Downing i tunga ackordföljder. Man är mållös; detta är ett sant rockepos, över sju minuter långt och med väl avgränsade satser, men väl ihoplött och synnerligen koncentrerat i uttrycket. Att det är så många satser beror på att detta opus var två låtar från början, Al Atkins "Whiskey Woman" och Halfords "Red Light Lady". Atkins var sångare i början av gruppens karriär.

Därnäst på plattan "Sad Wings..." kommer "Ripper", om en viss kvinnomördare i London. Vass. Ersättaren för Halford på 90-talet, "Ripper" Owens, fick jobbet just för sin förmåga att ta de höga tonerna i den här: "In for suprise, you're in for a cho-aaaaa!!!"

Plattan rundas av med "Dreamer Deceiver", en rätt snabb sak som pekar fram mot tajtare nejder. In alles är denna platta bra på alla punkter, utom att det saknas lite polityr, lite finish. Många av låtarna får sina definitiva versioner först på live-LP:n "Unleashed in the East" (se nedan i denna etikett). Men allt som gör Judas Priest stort finns här: snabbrock och invecklade ackordföljder, Halfordsång från ljusaste falsett till mörkaste källarvalv, samt både tuffa låtar och softare tongångar.




Relaterat
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)